Jag har haft en fin helg.
Igår grät jag i och för sig alldeles för mycket för att F var sen och jag kände mig övergiven. Men F kom och han tröstade och lagade tacos och jag satt i knät på honom länge länge. Sen låg vi nära nära och hånglade och pratadepussades och hade det fint. Sen läste vi lite brevid varandra i en oerhört varm säng innan vi somnade nära nära igen.
Idag har jag skrivit lite skolarbete, sen tagit det mest lugnt och läst sagan om de två tornen och ritat lite mönster och bakat paj. Det känns ändå rätt fint.
söndag 6 februari 2011
torsdag 3 februari 2011
38
Är hemma och spyr nästan för igår tog jag medicin, och kanske är det något mer för jag har feber också.
Och jag tänker på alla år som försvann. Försvann i ensamhet. Alla åren då jag var både osynlig och alldeles för synlig. Alla åren då det inte gick att gömma sig för andras blickar, inte från hånskratten. Åren då jag var så ensam att jag nästan blev genomskinlig. Och jag drömde om att någon av de coola killarna skulle bli kär i mig och då skulle jag bli värdefull och cool och allt skulle vara som i en amerikansk high-school-film. Och varje liten vänlighet gjorde att jag trodde att den där personen var min vän, men rasade det när personen i fråga stod bakom dem som hånade och jag trodde snart att alla i hela världen hatade mig. Jag ville försvinna och samtidigt ville jag bara bli sedd som den jag var, som någon värd någonting.
Ibland kommer den känslan tillbaka. Känslan av att det är ingen ser, ingen vill vara din vän, men alla skrattar åt dig nu. Och jag blir genomskinlig igen, för man är nog inte värd något om man aldrig hade en bästis i mellanstadiet, eller det är i varje fall så det känns. Och jag lyssnar på håkan för att bli synlig igen.
---
I förrgår kom ett förslag från en valberedning, jag hade kandiderat och jag blev föreslagen och jag läste motiveringen och jag blev glad för alla fina saker som stod där om mig. Om att de upplevde mig som en seriös och karismatisk person med social kompetens. Men jag kan inte riktigt acceptera det heller, för jag förväntar mig att alla ska se den lilla rädda mobbade flickan. För jag förväntar mig att jag är genomskinlig. Och det stämmer inte längre men det är svårt att klara omställningen.
Och jag tänker på alla år som försvann. Försvann i ensamhet. Alla åren då jag var både osynlig och alldeles för synlig. Alla åren då det inte gick att gömma sig för andras blickar, inte från hånskratten. Åren då jag var så ensam att jag nästan blev genomskinlig. Och jag drömde om att någon av de coola killarna skulle bli kär i mig och då skulle jag bli värdefull och cool och allt skulle vara som i en amerikansk high-school-film. Och varje liten vänlighet gjorde att jag trodde att den där personen var min vän, men rasade det när personen i fråga stod bakom dem som hånade och jag trodde snart att alla i hela världen hatade mig. Jag ville försvinna och samtidigt ville jag bara bli sedd som den jag var, som någon värd någonting.
Ibland kommer den känslan tillbaka. Känslan av att det är ingen ser, ingen vill vara din vän, men alla skrattar åt dig nu. Och jag blir genomskinlig igen, för man är nog inte värd något om man aldrig hade en bästis i mellanstadiet, eller det är i varje fall så det känns. Och jag lyssnar på håkan för att bli synlig igen.
---
I förrgår kom ett förslag från en valberedning, jag hade kandiderat och jag blev föreslagen och jag läste motiveringen och jag blev glad för alla fina saker som stod där om mig. Om att de upplevde mig som en seriös och karismatisk person med social kompetens. Men jag kan inte riktigt acceptera det heller, för jag förväntar mig att alla ska se den lilla rädda mobbade flickan. För jag förväntar mig att jag är genomskinlig. Och det stämmer inte längre men det är svårt att klara omställningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)