33

Tar medicin för första gången på länge länge för jag har haft urinvägsinfektion och ätit en massa penicillin och så.
Och för första gången någonsin har jag längtat efter cellgiftet.
För jag vill inte vakna mitt i natten med ont i natten längre.
Vill inte ha köpt skidor för att sen ha för ont i fotlederna för att åka på dem.
Vill inte gå runt med ständigt spända axlar för det gör ont i kroppen.
Då är cellgiftsillamåendet bättre.

32

Det känns som en bulldozer har kört över mig. Frågan är: Var det värt det?
Och jag tror ändå det för igår var himla fint.

31

Jag är ute och träffar en fin tjej genom en vän och en kille sätter sig och pratar med oss och det är fint men man ser att han är intresserad av oss. Om inte båda en av oss.

Och så länge jag kan drar jag ut på att nämna att jag har pojkvän för trots all uppmärksamhet jag får av honom så vill jag ändå ha den där uppmärksamheten. Den gör gott.

Men jag skäms ändå för det där, för den där delen av mig som är överlycklig för att få tacka nej till att bli bjuden på alkohol: "för att jag äter mediciner". Jag hatar mig själv för att jag njuter så av det.

Och så får den där killen reda på att jag har pojkvän och han säger: "Den killen måste vara lycklig". Och jag blir glad för det. Men jag tänker att det nog mer är jag som är lycklig för att jag har honom för min pojke är så fin. (och min pojke verkar glad)

30

här.
Det är det som gör mig så svinigt orolig för min framtid. Att vi har en idiotregering som tror att alla kan jobba och en handläggare utifrån diagnos kan se vad som är fel på en patient, hur mycket arbetsnedsättning denna har. När ska man förstå att människor med samma diagnos inte är lika sjuka, inte fungerar likadant. När? Hur ska jag någonsin bli sjukskriven oavsett hur sjuk jag är, för jag ser ju glad och pigg ut oftast ändå och det är en fasad, en fasad men jag upprätthåller den och jag måste lära mig rasera den om jag någonsin ska få vara sjuk när jag är det.

FAN

29

Snart jul och fast jag skulle vara frisk, fixa, städa, vara glad och så vidare, fast det där var planen har jag feber och är så trött så urblåst och det var ju inte meningen.

28

Och jag sitter på bussen. Kollar facebook på ren rutin på mobilen. För jag gör alltid det.

Och så ser jag det som gör så ont i mig just nu. En klasskamrat som driver med att jag är ständigt sjuk, och vad han ser som ständiga undanflykter och andra hänger på i kommentarerna. Och det gör mig så ledsen. För även om jag vet att de tycker det är orättvist, även om jag vet att dem oftast ser mig när jag mår ok (inte när jag barabara skriker av smärta) så känns det som de här människorna borde veta bättre. Vi har gått i samma klass i snart 3 år ju.

Och jag hatar mig själv för jag känner mig som en lat person. Hatar känslan av otillräcklighet, den som gnager i mig just nu. För jag räcker inte till. Jag missar alldeles för mycket i skolan och jag vill ju bara vara duktig.

(just nu behöver jag uppmuntran och läser ni och känner något vill jag gärna veta, för jag gråter nästan och det skulle vara skönt)

27

Såhär är det.
Jag trodde jag var sjuk av utmattning från luciatågen. Men istället hade jag urinvägsinfektion.
Det sjuka är att det känns bättre. Jag är lika sjuk ändå men jag känner mig inte lika dålig för jag är hemma. Det är så himla konstigt, men så himla mycket jag och jag vill inte ha dåligt smvete för att jag är sjuk. för jag är en börda vill inte ha dåligt samvete för att jag är jag. Men så har jag det ändå.

26

Igår var det lucia. 5 luciatåg som sångare varav ett som lucia själv gjorde mig helt slut. Tog död på en lilla motståndskraften jag hade. Så här ligger jag. Sjuk med feber. Missar fysikprovet och jag vill inte.
Fan.

Men det är fint när man kommer hem efter allt det där och är så trött att man kan dö och så får man hjälp. Jag får stöda mig mot honom. Det är bra. Jag önskar bara att jag inte behövde stödet så ofta.

25

Höll på att publicera det här inlägget på min loggbok för mitt projektarbete. Oj.

Ligger hemma och äter dåligt.
Tittar på scrubs för jag vill skratta. Vill nog äta med, men det finns inget att värma och jag orkar inte ställa mig upp och stå och laga mat. Vet egentligen inte varför jag är hemma idag heller. Men jag orkar inte. Orkar inte. Vill ha lite ljus och inte bara en iskall hand som kramar hjärtat och säger att jag är dålig. Vill orka. Okej?

24

Lika många inlägg på bloggen idag som det är dagar fram till julafton och jag har sjukt mycket att göra.

Prov och luciaträningar och möten. Handla julklappar, fast kanske borde man inte göra det, kanske borde man ge upplevelser istället, för klimatets skull. Baka julgodis och jag vill hinna mysa också.

Och igår natt när jag kom hem hade han köpt ostkaka i portionsförpackning för han vet att jag tycker om det och jag satt på sängkanten och åt och log åt att han kom ihåg det åt mig. Sen låg vi alldeles för länge nära nära och pratade och kunde inte sluta och vi vände oss från varandra flera gånger och sa: Nu sover vi. men vi somnade inte för vi behövde prata. Och jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men det var inte viktigt. Det viktiga var att vi låg där och det var varmt och fint och vi skrattade och hans hud var mjuk och han höll mig hårt när jag hostade. Och jag tänkte, när det är såhär varmt och ljust bredvid den man älskar kan man nog leva igenom en kall och mörk vinter. Man kan nog det.
Man överlever nog.

Med den kärleken, den värmen klarar jag nog allt. I varje fall väldigt väldigt mycket. Det måste gå. Det måste fungera. För annars kommer det aldrig fungera.

För jag känner mig älskad som aldrig förr, jag älskar som aldrig förr och vi är löjliga och kallar varandra söta smeknamn och skriver löjliga lappar men det känns ok. Det känns inte löjligt för allt det där klyshiga är sant och jag älskar honom, vill alltid älska honom.

23

Just nu:
Feber och hostar blod och ont i hela kroppen.

Imorgon:
Viktigt möte jag måste gå på. Måste gå på. Måste vara närvarande.

Hur ska det gå ihop?

22

Är lite kär i Gustav Spetz musik just nu.
Det kan kanske bära igenom vintern.

21

Imorgon åker jag iväg. Till ett möte där många tycker som jag. Är som jag i en viss utsträckning.
Det pirrar i magen, som det brukar göra.

För det är läskigare att träffa människor som borde vara som en själv än människor som man vet är helt tvärtom. För det här är människor som borde gilla mig, som jag borde gilla och gillar dem inte mig är det mig det är fel på inte dem. Jag har växt upp på ett ställe där ingen tycker som jag politiskt. Därför är det så märkligt att träffa människor som håller med.
Läskigt. Men jag håller på att vänja mig.

Igår tog jag cellgiftet och idag mår jag faktiskt ganska bra. Jag har ätit nästan normalt, bara lite mindre potioner än vanligt. Kanske är det för att min pojk gick upp innan mig (trots han hade sovmorgon) för att göra te till mig så jag skulle orka upp. Kanske för att det är ljusare nu när det är snö överallt. Kanske för kroppen börjar vänja sig och ger mig mindre biverkningar för det. Kanske är det något annat, men skönt är det.

20

Jag ska sova. Nu.

Meningslöst bloggande om en trött dag.

19

Jag vill ha ett liv i pasteller.
Där allt är vackert och man är snygg även när man är sjuk och osminkad.

Ett liv där man är ute alla helger och dansar till fin musik med människor som inte bryr sig om alkoholen utan mer om dansen, ruset så man inte känner sig så utanför när man äter cellgifter. Ett liv då fötterna faktiskt orkar att dansa, utan att behöva så barfota i snö eller isbad för att svullna av efter dansen. Ett liv som inte gör ont för att man ligger, sitter, står och allt däremellan. Ett liv som är bekvämt och inte så himla ensamt.

18

Min mamma vill skicka mig till solen i vinter, vill ge mig det i julklapp.
Och jag har så många moraliska betänkligheter med det, det släpper ut massa skit och det känns felfelfel mot människor överallt som kämpar mot klimatförändringarna, det går emot hela min politiska övertygelse.
Men samtidigt så orkar jag snart inte en dag till Sverige. Kroppen bryter ihop, jag faller som ett korthus. För det är mörkt och kallt och det är så som svensk vinter är och jag klarar det inte. Klarar inte att vänta till våren för en liten ljusning. Orkar inte.
Så jag åker nog. Blir skickad. Och det får nog vara så.

17

Idag skulle en vän fyllt 18 år.

Vi borde spammat facebook med; Tagga utgång snart R. Vi borde vart partyparty och kanske lite bakfulla för att vi firat lite i förväg igår.

Istället stod vi i iskylan på kyrkogården och frös och jag försökte tända ett ljus men det blåste för mycket. Sen satt vi i församlingshemmet, tysta, med en präst som försökte få oss att skratta, men det gick inte. För det är så fel allt.

R borde vara här. Borde inte dött i vårvintras. Borde leva.

16 (tycka om)

Han fångar mig när jag håller på att falla ner i träsket trots att han är 3 mil bort genom att säga: "jag har ett dilemma när det gäller dig (och här stannar hjärtat har han hittat någon ny, snälla lämna mig inte), för jag har hittat värsta fina dyra presenten till dig i julklapp men jag vill inte köpa kärlek, det är bättre att säga jag älskar dig tio gånger om dagen än att lägga tiotusen kronor på någon" det låter så klyschigt. Men det är sant för jag vill inte ha mer prylar, inte egentligen, prylarna ger mig bara ångest ångest ångest. Och det är värt så mycket när han säger: "nu spammar jag dig lite till men du måste få veta att jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig", och faktiskt jag dör lite av finheten.
Och ja jag borde borde sova snart.

15

Sitter på bussen och bloggar från mobilen.

Hela dagen har vart en kamp och ikväll vill jag ömsom sova riktigt länge, ömsom dansa för att jag inte kan (dansa för att hjärtat brister, dansa fast du inte kan), ömsom vara duktig och göra läxor och sy en klänning (för jag har inspiration). Jag vet inte, men jag vet att jag behöver vila.

För tillbaka till dagen och kampen då. Kampen är den mot yrseln, mot smärtan som får det att snurra, mot mig själv och självhatet, för att hålla sig upprätt, för att förstå något alls på lektionen. Och jag vet man borde inte klaga på kampen, för i motvind lyfter draken, och allt sånt. Men kampen gör så ont och jag är så trött på den. Det som kanske gör ondast är att ingen i skolan där jag kämpar ser. Ingen orkar se, ingen sträcker ut handen och ger hjälpen jag behöver så desperat. Jag är fruktansvärt trött på det här.

14 (styrka)

När jag pratar om smärta pratar jag om något ständigt närvarande. Om något som förstör och som gör att man blir överlycklig de få gånger man slipper känna den.

När du pratar om smärta pratar du om något som går över. Som känns när man ramlat och slått sig.

Förstår du att jag tycker du hycklar när du säger att "smärta bara är vekhet som lämnar kroppen"?

13

Farmor har opererat hjärtat och det var riskfyllt, men hon överlevde och allt ska bli bra. Tror de.
Farmor var så liten och tunn när vi hälsade på innan operationen och jag hoppas hon kommer tillbaka, till sig själv. För hon och farfar är det finaste par jag sett. De älskar varandra så mycket. Har varit gifta i nästan 50 år och jag tror den som blir kvar när någon av dem dör kommer försvinna snabbt.
För att jag älskar henne så mycket.
För trots hennes benhårda motstånd mot allt som inte håller sig inom ramen så älskar hon, min pappa tros att han varit mer hemmapappa än mamma varit hemmafru. Mig och min bror trots att vi revolterar mot allt lite grann och trots att jag hade min tonårsrevolt med gröna byxor och ton med svart kajal så älskade hon mig. Och hon är så fin och sparar på massa gamla saker men ger bort sina gamla 60tals-klänningar till mig för dem passar ju. Och för hennes inget får slösas bor tänkande och ta vara på allt och att hon försöker laga vegetarisk mat till mig trots att hon inte riktigt kan. Hon är fin och jag hoppas hennes hjärta med ny del håller. För jag vill ha kvar henne ett tag till. 

12

Är hemma från skolan och hej jag känner mig lat.
Känns som alla tänker det om mig.
Trots att jag mest spytt och sovit och haft feber så jag inte fattat vad som händer på Supernanny (jag satt och tittade och undrade, varför springer det barn där, varför skriker dem, varför blev allt bra). Och egentligen vet jag att det inte går att vara i skolan när man är spysjuk. Men samtidigt känns det som jag borde. Framförallt idag, för jag har ju bara feber och ont. Idag spyr jag inte och jag har ju faktiskt på 4 timmar lyckats skrapa ihop en halv sida text till idrottsarbetet så jag kan ju tänka. Eller?

Och jag tänker, ber eller något; Gud hjälp mig att se att det här inte är normalt, att det inte är det här alla kämpar med och att det därför är ok att försöka bli frisk. Hjälp mig förstå att jag är bra. At det räcker att fösöka så mycket man kan.

För jag vill verkligen räcka till. Jag vill att det ska vara nog att försöka och sedan när det inte går vila så man kan försöka igen. Jag hoppas verkligen det.

11

Jag funderar på hur länge man kan säga till sig själv att man mår bättre än på länge när det bara blir sämre. Hur länge kan man luras. Intala sig det för man säger det till alla andra. Hur länge? När faller man igenom?
När inser man att kroppen inte fungerar så bra, att den aldrig gjort det?

10

Han mår bättre nu.
Skrattar i telefonen.
Jag småler och saknar honom så jag mår illa.

Så fin han är, det är allt jag kan tänka.

9

Det gör så ont.
För han har ont och ska till akuten inatt och
jag
är
inte
där.

Jag vill vara det.
Vill hålla handen.
Vill säga att; Allt ordnar sig älskling.
Vill krama.
Vill pussa på kinden.

Och jag vill skrika på dem som finns runt honom i skolan som utnyttjar hans snällhet.
Som gör honom sjuk av stress.
Skrika åt dem att han inte orkar allt, även om det verkar så, vill slå mig själv lite för ibland utnyttjar jag det för att jag ska må lite bra. Jag vill vara bra för honom.

Det gör så ont att det gör ont i honom.
Och tanten på sjukvårdsupplysningen sa att en läkare ska titta på det där,
men jag kommer inte vara där.

Jag är så himla orolig.

8

Lov och mycket skolarbete, svullna tår och en förkylning som inte ger sig.

Och jag känner mig som en dålig flickvän, han vill ha mig så mycket och jag honom men.
Men det gå inte att uppbåda lusten när det värker.
Jag vill, men det går inte och
jag får dåligt samvete trots att han styker mig över ryggen och säger:
-Det räcker att ligga nära, det är allt jag vill.

Jag är dålig på smsa tillbaka också, att ringa. Blir snabbt arg och irriterad på småsaker, för jag orkar inte jobbiga ljud och småsaker blir storsaker i min överkänsliga hjärna. Som fel kläder, han har ingen känsla för sånt. Bryr sig inte, men jag gör det och han skrattar åt min noja och säger att jag är söt, trots att jag är jobbig och dominant.

Och jag vet att han är stressad,
ledsen just nu,
men kan inte göra något åt det mer än att ta hand om hans onda mage som beror på allt detta,
och hur jag än försöker blir det fel (känns det som).

Han är så bra och jag vill inte förlora honom.
Aldrig släppa taget.

7

Hur orkar man när halsen gör ont och man mår illa och har alldeles för mycket att plugga och ingen tid men mycket att se fram emot, mycket musik att lyssna på och man hinner inte och människor bråkar runt mig? Jag undrar bara.

6

Mår illa idag, på grund av medicinen igår (oh älskade cellgift). Matstatusen för idag är 2 drickyoghurtar, 2 frukter, 1 macka, 1 lättostkaka, samt 2 godisar. Mer går inte. Är man en blodsockerberoendemänniska är det inte bra att inte kunna äta för man tror att man ska spy upp skiten hela tiden typ. Inte bra.

Och så gör man engelskatal i skolan och darrar som ett jäkla asplöv, men inte för att man är nervös. Mer för att man håller på att spy och fötterna gör så ont och vill inte stå 5 minuter men jag orkar inte förklara och läraren säger efteråt att du såg ju så avspänd ut för jag bytte tyngdpunkt mellan fötterna för att jag klarade inte stå tillräckligt länge på dem. Avspänt var det ja.


Jag hatar det så jäkla mycket.

5

Och vissa dagar tänker jag på att ge upp. Lägga mig ner och säga: Det gör för ont, jag vill inte mer, jag reser mig inte mer. Men det går inte, det finns ingen som tar hand om då, det finns inget då. Jag måste stå upp, måste fortsätta orka, måste sköta skolan, måste fortsätta ta immundämpande sprutor och cellgifter (som jag precis börjat med) och ändå må kasst. Jag måste måste måste. Måste ignorera att jag har så ont i höften och tårna att jag helt missat en ledinflammation i vristen för hur jag en vrider och vänder på det så känner jag inte den smärtan för det andra gör ondare. Jag måste orka det här året och sen efter det 3 eller 5 år på högskola på 100% för där finns det inget annat än 100%. Jag måste måste måste.

Och nästan alla dagar vill jag bara ge upp.

4

Har ont i halsen och feberkänslor.
Men jag vill inte. Ska inte vara sjuk.
Ska vara frisk och säger till alla att visst jag mår bra tack, är lite trött bara, och när klasskompisen säger att du fryser ju, du har ju feber ju, säger jag nej, nej det är bara lite kallt, fast det är säkert så. Att jag har feber.
Och jag orkar inte.
Orkar inte vara sjuk, orkar inte medlidande, orkar inte inte inte alls.
Orkar knappt säga det till min pojkvän som jag vet förstår. Som jag vet inte kommer komma med dumt medlidande utan faktiskt trösta.
Men jag orkar inte, jag ger upp istället, går och lägger mig och sover mer än 12 timmar och det hjälper ändå inte.

3

Har ont i axlarna sen massa dagar.
Det är stelt och jag behöver massage.
Men så pratar vi i telefon om att åka buss för han åker buss till Stockholm och ska springa i skogen
(och vi har inte träffats sen i måndags och det känns)
och han säger att det är bra att vara tillsammans för då kan
man sitta på så konstiga sätt på bussen och ihopslingrade och det är så mysigt att tänka på.
Jag tycker så mycket om honom.
(släpp mig inte, lämna mig inte)

2

Jag mår illa och orkar orkar inte skola och jag smsar honom och frågar om man är dålig då,
bara för jag behöver uppmuntran.
Och han säger att han tycker att jag är bra och då känns det lite ok ändå.

1

Jag är sjuk och jag ringer honom och jag gråter,
han äter lunch och jag känner mig så belastande,
så jobbig,
så allt jag inte vill vara.
Han säger "nej du är inte jobbig" och tröstar och det får mig på något vis att känna mig sämre.
Sämre för att det han säger är allt jag vill höra men för att det ändå inte känns bättre.
För den där klumpen i magen finns kvar.
Klumpen som säger att du är lat, du orkar ju ingenting ju, som förebrår mig för att jag inte orkade släpa mig till skolan och genomlida dagen där istället för i sängen.
För orken finns inte där efter 8 skoldagar i rad då jag gjort det där.
Släpade mig dit.
Och jag förstår inte varför alla säger att "Du är stark, så stark, tuff och så tuff och du verkar ju orka allt";
för jag orkar just ingenting.
Orken tar slut hela tiden och jag bryter igenom.