43

Återgår till att räkna. Inläggen får en viss rytm då.

Jag är illamående idag. Bränd av solen, cellgiftstrött, uttröttad av för lite sömn för länge. Men ändå, trots detta finns glädjen. Glädjen i att vara kär, den glädjen som är fnissig och bubblig när man ser honom men som blir vemodig när man är ifrån varandra.

Det var länge sedan jag skrev. Alltså inte skrev som att få ner ord på papper. Utan skrev som i att fånga känslorna på papper eller i ettor och nollor. Mitt språk känns torftigt, trött, tekniskt. Vanan att skriva vetenskapligt finns där men när det gäller att fånga sinnesstämningar är jag valhänt och fumlig. Men jag tror det kommer. Jag gillar det här, att reflektera att försöka fånga utan att värdera, det ger klarhet och kanske även ett viss svårmod i att när man fångat känslan så förstår man helt och fullt djupet av den. Annars är det lätt att det blir ytligt och glansigt som presentpapper med snöre. Det är lättare att vara glad i glansig, ytlig värld men det är svårare att leva. Lite svårmod kanske är smällen man får ta för att försöka förstå och fånga. Det som är så viktigt.

Men idag dominerar glädjen. Jag har vänner nu. Inte bara honom, men jag har honom också. Det är länge sedan jag kände mig så trygg och just därför ska jag rycka upp mig, slitas ur mitt sammanhang och flytta utomlands i höst. Jag blir aldrig något annat än rastlös. Även i glädjen kan jag inte vara stilla.

Olika världar

Det är fyra år sedan sist. Men jag behöver detta, ett ställe att spara anonyma funderingar i offentligheten, hur märkligt det än låter. Just nu i detta format mer när allting blåser. 4 år sedan sist. Nu blåser det igen, det har blåst emellan, men nu blåser det mest varmt, men det blåser likt fullt.

I varje fall: Jag sitter i en lägenhet som inte är min och hör min låt från hans spellista. De pratar men det är kodspråk, språk jag inte förstår, språk som är helt okänt. Jag desciffrerar, använder min logik, mitt huvud, men just nu duger inte det helt. Han blåste iväg mig från fötterna. Vände uppochner på det som var. Kanske var det som var det som var uppochner, men det finns ingen återvändo nu. Det finns inget sätt att gå tillbaka. 

Innan vi träffades levde vi i parallella universum, parallella världen, ungefär som strängteorin. Fanns inga kopplingar, inga knytpunkter, men många likheter. Likheter som vi inte visste fanns. Sen vi sågs har världarna slingrats ihop som strängar, som snören som tvinnas ihop. Det är inte samma värld ännu, men intrasslade i varandra på ett sätt som är omöjligt att reda ut. Hur blev det så? Det är som hörlurssladdar som man lägger ner i väskan: Det fanns två separata sladdar till lurarna, och utan man gör något så trasslas de ihop till oigenkännlighet. Det går att reda ut, men jag börjar tveka på om vi kan det, och även om vi kunde så vill jag inte. Jag vill smälta i hop världarna. 

Säkert sjunger: Och det enda som äter mig, helt och hållet ska du aldrig bli min. För aldrig kan jag och aldrig ska jag, krypa in under ditt skinn. Och det känns rätt nu. Det är lite obehagligt, för jag VAR ju självständig, jag klarade mig bra. Men nu vill jag bara vara närmare. 

Jag ser honom sitta på andra sidan rummet. Upplyst av en datorskärm. Det är sent på kvällen men jag kan inte sova än, kan inte sova utan honom och han jobbar fortfarande medan jag skriver. Och jag hoppas värmen fortsätter. Jag hoppas.