Jag har börjat på universitet och för första gången trivs jag.
Trivs sådär som jag tror folk brukar göra i skolan. Jag har så härliga människor omkring mig och ingen dömer och allt är så himla fint. Och jag klarar det. Just nu klarar jag det. Visst håller jag precis näsan över vattnet ganska ofta men den är över. För jag vill så mycket det är så roligt och det gör mig bättre än på länge länge.
Och jag bor i en tvåa på springavstånd från skolan med min kille och jag klarar det. Klarar att vara vuxen. Klarar mig själv. Och det är fint det är bra och när jag ska vakna på morgonen vill jag aldrig gå upp ur sängen för han håller ju om mig.
Så kommer helgen och jag kraschar. Alla helger jag ska vila ut kraschlandar jag i en hög och det är väl ändå rätt ok. Alla helger jag ska plugga kraschlandar jag i en hög och precis inget blir gjort. För kraften finns inte i mig. Den är slut. Och alla går på fester och jag går med men jag orkar inte. Och jag vet det är ett litet problem men jag vill så gärna. Jag vill verkligen så himla gärna orka som andra gör.
