33

Tar medicin för första gången på länge länge för jag har haft urinvägsinfektion och ätit en massa penicillin och så.
Och för första gången någonsin har jag längtat efter cellgiftet.
För jag vill inte vakna mitt i natten med ont i natten längre.
Vill inte ha köpt skidor för att sen ha för ont i fotlederna för att åka på dem.
Vill inte gå runt med ständigt spända axlar för det gör ont i kroppen.
Då är cellgiftsillamåendet bättre.

32

Det känns som en bulldozer har kört över mig. Frågan är: Var det värt det?
Och jag tror ändå det för igår var himla fint.

31

Jag är ute och träffar en fin tjej genom en vän och en kille sätter sig och pratar med oss och det är fint men man ser att han är intresserad av oss. Om inte båda en av oss.

Och så länge jag kan drar jag ut på att nämna att jag har pojkvän för trots all uppmärksamhet jag får av honom så vill jag ändå ha den där uppmärksamheten. Den gör gott.

Men jag skäms ändå för det där, för den där delen av mig som är överlycklig för att få tacka nej till att bli bjuden på alkohol: "för att jag äter mediciner". Jag hatar mig själv för att jag njuter så av det.

Och så får den där killen reda på att jag har pojkvän och han säger: "Den killen måste vara lycklig". Och jag blir glad för det. Men jag tänker att det nog mer är jag som är lycklig för att jag har honom för min pojke är så fin. (och min pojke verkar glad)

30

här.
Det är det som gör mig så svinigt orolig för min framtid. Att vi har en idiotregering som tror att alla kan jobba och en handläggare utifrån diagnos kan se vad som är fel på en patient, hur mycket arbetsnedsättning denna har. När ska man förstå att människor med samma diagnos inte är lika sjuka, inte fungerar likadant. När? Hur ska jag någonsin bli sjukskriven oavsett hur sjuk jag är, för jag ser ju glad och pigg ut oftast ändå och det är en fasad, en fasad men jag upprätthåller den och jag måste lära mig rasera den om jag någonsin ska få vara sjuk när jag är det.

FAN

29

Snart jul och fast jag skulle vara frisk, fixa, städa, vara glad och så vidare, fast det där var planen har jag feber och är så trött så urblåst och det var ju inte meningen.

28

Och jag sitter på bussen. Kollar facebook på ren rutin på mobilen. För jag gör alltid det.

Och så ser jag det som gör så ont i mig just nu. En klasskamrat som driver med att jag är ständigt sjuk, och vad han ser som ständiga undanflykter och andra hänger på i kommentarerna. Och det gör mig så ledsen. För även om jag vet att de tycker det är orättvist, även om jag vet att dem oftast ser mig när jag mår ok (inte när jag barabara skriker av smärta) så känns det som de här människorna borde veta bättre. Vi har gått i samma klass i snart 3 år ju.

Och jag hatar mig själv för jag känner mig som en lat person. Hatar känslan av otillräcklighet, den som gnager i mig just nu. För jag räcker inte till. Jag missar alldeles för mycket i skolan och jag vill ju bara vara duktig.

(just nu behöver jag uppmuntran och läser ni och känner något vill jag gärna veta, för jag gråter nästan och det skulle vara skönt)

27

Såhär är det.
Jag trodde jag var sjuk av utmattning från luciatågen. Men istället hade jag urinvägsinfektion.
Det sjuka är att det känns bättre. Jag är lika sjuk ändå men jag känner mig inte lika dålig för jag är hemma. Det är så himla konstigt, men så himla mycket jag och jag vill inte ha dåligt smvete för att jag är sjuk. för jag är en börda vill inte ha dåligt samvete för att jag är jag. Men så har jag det ändå.

26

Igår var det lucia. 5 luciatåg som sångare varav ett som lucia själv gjorde mig helt slut. Tog död på en lilla motståndskraften jag hade. Så här ligger jag. Sjuk med feber. Missar fysikprovet och jag vill inte.
Fan.

Men det är fint när man kommer hem efter allt det där och är så trött att man kan dö och så får man hjälp. Jag får stöda mig mot honom. Det är bra. Jag önskar bara att jag inte behövde stödet så ofta.

25

Höll på att publicera det här inlägget på min loggbok för mitt projektarbete. Oj.

Ligger hemma och äter dåligt.
Tittar på scrubs för jag vill skratta. Vill nog äta med, men det finns inget att värma och jag orkar inte ställa mig upp och stå och laga mat. Vet egentligen inte varför jag är hemma idag heller. Men jag orkar inte. Orkar inte. Vill ha lite ljus och inte bara en iskall hand som kramar hjärtat och säger att jag är dålig. Vill orka. Okej?

24

Lika många inlägg på bloggen idag som det är dagar fram till julafton och jag har sjukt mycket att göra.

Prov och luciaträningar och möten. Handla julklappar, fast kanske borde man inte göra det, kanske borde man ge upplevelser istället, för klimatets skull. Baka julgodis och jag vill hinna mysa också.

Och igår natt när jag kom hem hade han köpt ostkaka i portionsförpackning för han vet att jag tycker om det och jag satt på sängkanten och åt och log åt att han kom ihåg det åt mig. Sen låg vi alldeles för länge nära nära och pratade och kunde inte sluta och vi vände oss från varandra flera gånger och sa: Nu sover vi. men vi somnade inte för vi behövde prata. Och jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men det var inte viktigt. Det viktiga var att vi låg där och det var varmt och fint och vi skrattade och hans hud var mjuk och han höll mig hårt när jag hostade. Och jag tänkte, när det är såhär varmt och ljust bredvid den man älskar kan man nog leva igenom en kall och mörk vinter. Man kan nog det.
Man överlever nog.

Med den kärleken, den värmen klarar jag nog allt. I varje fall väldigt väldigt mycket. Det måste gå. Det måste fungera. För annars kommer det aldrig fungera.

För jag känner mig älskad som aldrig förr, jag älskar som aldrig förr och vi är löjliga och kallar varandra söta smeknamn och skriver löjliga lappar men det känns ok. Det känns inte löjligt för allt det där klyshiga är sant och jag älskar honom, vill alltid älska honom.