7

Hur orkar man när halsen gör ont och man mår illa och har alldeles för mycket att plugga och ingen tid men mycket att se fram emot, mycket musik att lyssna på och man hinner inte och människor bråkar runt mig? Jag undrar bara.

6

Mår illa idag, på grund av medicinen igår (oh älskade cellgift). Matstatusen för idag är 2 drickyoghurtar, 2 frukter, 1 macka, 1 lättostkaka, samt 2 godisar. Mer går inte. Är man en blodsockerberoendemänniska är det inte bra att inte kunna äta för man tror att man ska spy upp skiten hela tiden typ. Inte bra.

Och så gör man engelskatal i skolan och darrar som ett jäkla asplöv, men inte för att man är nervös. Mer för att man håller på att spy och fötterna gör så ont och vill inte stå 5 minuter men jag orkar inte förklara och läraren säger efteråt att du såg ju så avspänd ut för jag bytte tyngdpunkt mellan fötterna för att jag klarade inte stå tillräckligt länge på dem. Avspänt var det ja.


Jag hatar det så jäkla mycket.

5

Och vissa dagar tänker jag på att ge upp. Lägga mig ner och säga: Det gör för ont, jag vill inte mer, jag reser mig inte mer. Men det går inte, det finns ingen som tar hand om då, det finns inget då. Jag måste stå upp, måste fortsätta orka, måste sköta skolan, måste fortsätta ta immundämpande sprutor och cellgifter (som jag precis börjat med) och ändå må kasst. Jag måste måste måste. Måste ignorera att jag har så ont i höften och tårna att jag helt missat en ledinflammation i vristen för hur jag en vrider och vänder på det så känner jag inte den smärtan för det andra gör ondare. Jag måste orka det här året och sen efter det 3 eller 5 år på högskola på 100% för där finns det inget annat än 100%. Jag måste måste måste.

Och nästan alla dagar vill jag bara ge upp.

4

Har ont i halsen och feberkänslor.
Men jag vill inte. Ska inte vara sjuk.
Ska vara frisk och säger till alla att visst jag mår bra tack, är lite trött bara, och när klasskompisen säger att du fryser ju, du har ju feber ju, säger jag nej, nej det är bara lite kallt, fast det är säkert så. Att jag har feber.
Och jag orkar inte.
Orkar inte vara sjuk, orkar inte medlidande, orkar inte inte inte alls.
Orkar knappt säga det till min pojkvän som jag vet förstår. Som jag vet inte kommer komma med dumt medlidande utan faktiskt trösta.
Men jag orkar inte, jag ger upp istället, går och lägger mig och sover mer än 12 timmar och det hjälper ändå inte.

3

Har ont i axlarna sen massa dagar.
Det är stelt och jag behöver massage.
Men så pratar vi i telefon om att åka buss för han åker buss till Stockholm och ska springa i skogen
(och vi har inte träffats sen i måndags och det känns)
och han säger att det är bra att vara tillsammans för då kan
man sitta på så konstiga sätt på bussen och ihopslingrade och det är så mysigt att tänka på.
Jag tycker så mycket om honom.
(släpp mig inte, lämna mig inte)

2

Jag mår illa och orkar orkar inte skola och jag smsar honom och frågar om man är dålig då,
bara för jag behöver uppmuntran.
Och han säger att han tycker att jag är bra och då känns det lite ok ändå.

1

Jag är sjuk och jag ringer honom och jag gråter,
han äter lunch och jag känner mig så belastande,
så jobbig,
så allt jag inte vill vara.
Han säger "nej du är inte jobbig" och tröstar och det får mig på något vis att känna mig sämre.
Sämre för att det han säger är allt jag vill höra men för att det ändå inte känns bättre.
För den där klumpen i magen finns kvar.
Klumpen som säger att du är lat, du orkar ju ingenting ju, som förebrår mig för att jag inte orkade släpa mig till skolan och genomlida dagen där istället för i sängen.
För orken finns inte där efter 8 skoldagar i rad då jag gjort det där.
Släpade mig dit.
Och jag förstår inte varför alla säger att "Du är stark, så stark, tuff och så tuff och du verkar ju orka allt";
för jag orkar just ingenting.
Orken tar slut hela tiden och jag bryter igenom.