1

Jag är sjuk och jag ringer honom och jag gråter,
han äter lunch och jag känner mig så belastande,
så jobbig,
så allt jag inte vill vara.
Han säger "nej du är inte jobbig" och tröstar och det får mig på något vis att känna mig sämre.
Sämre för att det han säger är allt jag vill höra men för att det ändå inte känns bättre.
För den där klumpen i magen finns kvar.
Klumpen som säger att du är lat, du orkar ju ingenting ju, som förebrår mig för att jag inte orkade släpa mig till skolan och genomlida dagen där istället för i sängen.
För orken finns inte där efter 8 skoldagar i rad då jag gjort det där.
Släpade mig dit.
Och jag förstår inte varför alla säger att "Du är stark, så stark, tuff och så tuff och du verkar ju orka allt";
för jag orkar just ingenting.
Orken tar slut hela tiden och jag bryter igenom.