23

Just nu:
Feber och hostar blod och ont i hela kroppen.

Imorgon:
Viktigt möte jag måste gå på. Måste gå på. Måste vara närvarande.

Hur ska det gå ihop?

22

Är lite kär i Gustav Spetz musik just nu.
Det kan kanske bära igenom vintern.

21

Imorgon åker jag iväg. Till ett möte där många tycker som jag. Är som jag i en viss utsträckning.
Det pirrar i magen, som det brukar göra.

För det är läskigare att träffa människor som borde vara som en själv än människor som man vet är helt tvärtom. För det här är människor som borde gilla mig, som jag borde gilla och gillar dem inte mig är det mig det är fel på inte dem. Jag har växt upp på ett ställe där ingen tycker som jag politiskt. Därför är det så märkligt att träffa människor som håller med.
Läskigt. Men jag håller på att vänja mig.

Igår tog jag cellgiftet och idag mår jag faktiskt ganska bra. Jag har ätit nästan normalt, bara lite mindre potioner än vanligt. Kanske är det för att min pojk gick upp innan mig (trots han hade sovmorgon) för att göra te till mig så jag skulle orka upp. Kanske för att det är ljusare nu när det är snö överallt. Kanske för kroppen börjar vänja sig och ger mig mindre biverkningar för det. Kanske är det något annat, men skönt är det.

20

Jag ska sova. Nu.

Meningslöst bloggande om en trött dag.

19

Jag vill ha ett liv i pasteller.
Där allt är vackert och man är snygg även när man är sjuk och osminkad.

Ett liv där man är ute alla helger och dansar till fin musik med människor som inte bryr sig om alkoholen utan mer om dansen, ruset så man inte känner sig så utanför när man äter cellgifter. Ett liv då fötterna faktiskt orkar att dansa, utan att behöva så barfota i snö eller isbad för att svullna av efter dansen. Ett liv som inte gör ont för att man ligger, sitter, står och allt däremellan. Ett liv som är bekvämt och inte så himla ensamt.

18

Min mamma vill skicka mig till solen i vinter, vill ge mig det i julklapp.
Och jag har så många moraliska betänkligheter med det, det släpper ut massa skit och det känns felfelfel mot människor överallt som kämpar mot klimatförändringarna, det går emot hela min politiska övertygelse.
Men samtidigt så orkar jag snart inte en dag till Sverige. Kroppen bryter ihop, jag faller som ett korthus. För det är mörkt och kallt och det är så som svensk vinter är och jag klarar det inte. Klarar inte att vänta till våren för en liten ljusning. Orkar inte.
Så jag åker nog. Blir skickad. Och det får nog vara så.

17

Idag skulle en vän fyllt 18 år.

Vi borde spammat facebook med; Tagga utgång snart R. Vi borde vart partyparty och kanske lite bakfulla för att vi firat lite i förväg igår.

Istället stod vi i iskylan på kyrkogården och frös och jag försökte tända ett ljus men det blåste för mycket. Sen satt vi i församlingshemmet, tysta, med en präst som försökte få oss att skratta, men det gick inte. För det är så fel allt.

R borde vara här. Borde inte dött i vårvintras. Borde leva.

16 (tycka om)

Han fångar mig när jag håller på att falla ner i träsket trots att han är 3 mil bort genom att säga: "jag har ett dilemma när det gäller dig (och här stannar hjärtat har han hittat någon ny, snälla lämna mig inte), för jag har hittat värsta fina dyra presenten till dig i julklapp men jag vill inte köpa kärlek, det är bättre att säga jag älskar dig tio gånger om dagen än att lägga tiotusen kronor på någon" det låter så klyschigt. Men det är sant för jag vill inte ha mer prylar, inte egentligen, prylarna ger mig bara ångest ångest ångest. Och det är värt så mycket när han säger: "nu spammar jag dig lite till men du måste få veta att jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig", och faktiskt jag dör lite av finheten.
Och ja jag borde borde sova snart.

15

Sitter på bussen och bloggar från mobilen.

Hela dagen har vart en kamp och ikväll vill jag ömsom sova riktigt länge, ömsom dansa för att jag inte kan (dansa för att hjärtat brister, dansa fast du inte kan), ömsom vara duktig och göra läxor och sy en klänning (för jag har inspiration). Jag vet inte, men jag vet att jag behöver vila.

För tillbaka till dagen och kampen då. Kampen är den mot yrseln, mot smärtan som får det att snurra, mot mig själv och självhatet, för att hålla sig upprätt, för att förstå något alls på lektionen. Och jag vet man borde inte klaga på kampen, för i motvind lyfter draken, och allt sånt. Men kampen gör så ont och jag är så trött på den. Det som kanske gör ondast är att ingen i skolan där jag kämpar ser. Ingen orkar se, ingen sträcker ut handen och ger hjälpen jag behöver så desperat. Jag är fruktansvärt trött på det här.

14 (styrka)

När jag pratar om smärta pratar jag om något ständigt närvarande. Om något som förstör och som gör att man blir överlycklig de få gånger man slipper känna den.

När du pratar om smärta pratar du om något som går över. Som känns när man ramlat och slått sig.

Förstår du att jag tycker du hycklar när du säger att "smärta bara är vekhet som lämnar kroppen"?

13

Farmor har opererat hjärtat och det var riskfyllt, men hon överlevde och allt ska bli bra. Tror de.
Farmor var så liten och tunn när vi hälsade på innan operationen och jag hoppas hon kommer tillbaka, till sig själv. För hon och farfar är det finaste par jag sett. De älskar varandra så mycket. Har varit gifta i nästan 50 år och jag tror den som blir kvar när någon av dem dör kommer försvinna snabbt.
För att jag älskar henne så mycket.
För trots hennes benhårda motstånd mot allt som inte håller sig inom ramen så älskar hon, min pappa tros att han varit mer hemmapappa än mamma varit hemmafru. Mig och min bror trots att vi revolterar mot allt lite grann och trots att jag hade min tonårsrevolt med gröna byxor och ton med svart kajal så älskade hon mig. Och hon är så fin och sparar på massa gamla saker men ger bort sina gamla 60tals-klänningar till mig för dem passar ju. Och för hennes inget får slösas bor tänkande och ta vara på allt och att hon försöker laga vegetarisk mat till mig trots att hon inte riktigt kan. Hon är fin och jag hoppas hennes hjärta med ny del håller. För jag vill ha kvar henne ett tag till. 

12

Är hemma från skolan och hej jag känner mig lat.
Känns som alla tänker det om mig.
Trots att jag mest spytt och sovit och haft feber så jag inte fattat vad som händer på Supernanny (jag satt och tittade och undrade, varför springer det barn där, varför skriker dem, varför blev allt bra). Och egentligen vet jag att det inte går att vara i skolan när man är spysjuk. Men samtidigt känns det som jag borde. Framförallt idag, för jag har ju bara feber och ont. Idag spyr jag inte och jag har ju faktiskt på 4 timmar lyckats skrapa ihop en halv sida text till idrottsarbetet så jag kan ju tänka. Eller?

Och jag tänker, ber eller något; Gud hjälp mig att se att det här inte är normalt, att det inte är det här alla kämpar med och att det därför är ok att försöka bli frisk. Hjälp mig förstå att jag är bra. At det räcker att fösöka så mycket man kan.

För jag vill verkligen räcka till. Jag vill att det ska vara nog att försöka och sedan när det inte går vila så man kan försöka igen. Jag hoppas verkligen det.

11

Jag funderar på hur länge man kan säga till sig själv att man mår bättre än på länge när det bara blir sämre. Hur länge kan man luras. Intala sig det för man säger det till alla andra. Hur länge? När faller man igenom?
När inser man att kroppen inte fungerar så bra, att den aldrig gjort det?

10

Han mår bättre nu.
Skrattar i telefonen.
Jag småler och saknar honom så jag mår illa.

Så fin han är, det är allt jag kan tänka.

9

Det gör så ont.
För han har ont och ska till akuten inatt och
jag
är
inte
där.

Jag vill vara det.
Vill hålla handen.
Vill säga att; Allt ordnar sig älskling.
Vill krama.
Vill pussa på kinden.

Och jag vill skrika på dem som finns runt honom i skolan som utnyttjar hans snällhet.
Som gör honom sjuk av stress.
Skrika åt dem att han inte orkar allt, även om det verkar så, vill slå mig själv lite för ibland utnyttjar jag det för att jag ska må lite bra. Jag vill vara bra för honom.

Det gör så ont att det gör ont i honom.
Och tanten på sjukvårdsupplysningen sa att en läkare ska titta på det där,
men jag kommer inte vara där.

Jag är så himla orolig.

8

Lov och mycket skolarbete, svullna tår och en förkylning som inte ger sig.

Och jag känner mig som en dålig flickvän, han vill ha mig så mycket och jag honom men.
Men det gå inte att uppbåda lusten när det värker.
Jag vill, men det går inte och
jag får dåligt samvete trots att han styker mig över ryggen och säger:
-Det räcker att ligga nära, det är allt jag vill.

Jag är dålig på smsa tillbaka också, att ringa. Blir snabbt arg och irriterad på småsaker, för jag orkar inte jobbiga ljud och småsaker blir storsaker i min överkänsliga hjärna. Som fel kläder, han har ingen känsla för sånt. Bryr sig inte, men jag gör det och han skrattar åt min noja och säger att jag är söt, trots att jag är jobbig och dominant.

Och jag vet att han är stressad,
ledsen just nu,
men kan inte göra något åt det mer än att ta hand om hans onda mage som beror på allt detta,
och hur jag än försöker blir det fel (känns det som).

Han är så bra och jag vill inte förlora honom.
Aldrig släppa taget.