Jag tar upp den här bloggen igen.
För jag måste kunna skriva om sjukdomen.
Om smärtan.
Jag måste få klaga.
För visst säger jag till andra ibland (och ganska ofta) att jag är sjuk.
Men jag är alltid modig. Säger alltid att man inte kan tycka synd om sig själv varje dag. Säger att mitt liv är bra att det här med sjukdomen bara är det jag måste bära, alla bär ju på något.
Och jag pratar aldrig om att inte kunna andas när man sträcker på sig. För bröstryggen gör så ont. Jag pratar aldrig om att ligga på det hårda golvet för att bröstryggen ska göra mindre ont. Men ändå nästan gråta av smärta och samtidigt inte veta om man kommer kunna sätta sig upp för resten av ryggen är så stel och pojkvännen är inte hemma och kan därför inte hjälpa mig upp.
Det är ångest. Och det är ångest när läkaren säger: Du kommer nog inte bli bättre än såhär. Du får lära dig leva med smärtan och det äter mig.
Därför återstartar jag bloggen. För jag behöver ett ställe där jag är anonym och kan prata, skriva, om allt det där. Om sjukdomen, om ångesten, om gråten. Och vill ni kan ni lyssna.
