43

Återgår till att räkna. Inläggen får en viss rytm då.

Jag är illamående idag. Bränd av solen, cellgiftstrött, uttröttad av för lite sömn för länge. Men ändå, trots detta finns glädjen. Glädjen i att vara kär, den glädjen som är fnissig och bubblig när man ser honom men som blir vemodig när man är ifrån varandra.

Det var länge sedan jag skrev. Alltså inte skrev som att få ner ord på papper. Utan skrev som i att fånga känslorna på papper eller i ettor och nollor. Mitt språk känns torftigt, trött, tekniskt. Vanan att skriva vetenskapligt finns där men när det gäller att fånga sinnesstämningar är jag valhänt och fumlig. Men jag tror det kommer. Jag gillar det här, att reflektera att försöka fånga utan att värdera, det ger klarhet och kanske även ett viss svårmod i att när man fångat känslan så förstår man helt och fullt djupet av den. Annars är det lätt att det blir ytligt och glansigt som presentpapper med snöre. Det är lättare att vara glad i glansig, ytlig värld men det är svårare att leva. Lite svårmod kanske är smällen man får ta för att försöka förstå och fånga. Det som är så viktigt.

Men idag dominerar glädjen. Jag har vänner nu. Inte bara honom, men jag har honom också. Det är länge sedan jag kände mig så trygg och just därför ska jag rycka upp mig, slitas ur mitt sammanhang och flytta utomlands i höst. Jag blir aldrig något annat än rastlös. Även i glädjen kan jag inte vara stilla.

Olika världar

Det är fyra år sedan sist. Men jag behöver detta, ett ställe att spara anonyma funderingar i offentligheten, hur märkligt det än låter. Just nu i detta format mer när allting blåser. 4 år sedan sist. Nu blåser det igen, det har blåst emellan, men nu blåser det mest varmt, men det blåser likt fullt.

I varje fall: Jag sitter i en lägenhet som inte är min och hör min låt från hans spellista. De pratar men det är kodspråk, språk jag inte förstår, språk som är helt okänt. Jag desciffrerar, använder min logik, mitt huvud, men just nu duger inte det helt. Han blåste iväg mig från fötterna. Vände uppochner på det som var. Kanske var det som var det som var uppochner, men det finns ingen återvändo nu. Det finns inget sätt att gå tillbaka. 

Innan vi träffades levde vi i parallella universum, parallella världen, ungefär som strängteorin. Fanns inga kopplingar, inga knytpunkter, men många likheter. Likheter som vi inte visste fanns. Sen vi sågs har världarna slingrats ihop som strängar, som snören som tvinnas ihop. Det är inte samma värld ännu, men intrasslade i varandra på ett sätt som är omöjligt att reda ut. Hur blev det så? Det är som hörlurssladdar som man lägger ner i väskan: Det fanns två separata sladdar till lurarna, och utan man gör något så trasslas de ihop till oigenkännlighet. Det går att reda ut, men jag börjar tveka på om vi kan det, och även om vi kunde så vill jag inte. Jag vill smälta i hop världarna. 

Säkert sjunger: Och det enda som äter mig, helt och hållet ska du aldrig bli min. För aldrig kan jag och aldrig ska jag, krypa in under ditt skinn. Och det känns rätt nu. Det är lite obehagligt, för jag VAR ju självständig, jag klarade mig bra. Men nu vill jag bara vara närmare. 

Jag ser honom sitta på andra sidan rummet. Upplyst av en datorskärm. Det är sent på kvällen men jag kan inte sova än, kan inte sova utan honom och han jobbar fortfarande medan jag skriver. Och jag hoppas värmen fortsätter. Jag hoppas. 

Just nu

Jag har börjat på universitet och för första gången trivs jag.
Trivs sådär som jag tror folk brukar göra i skolan. Jag har så härliga människor omkring mig och ingen dömer och allt är så himla fint. Och jag klarar det. Just nu klarar jag det. Visst håller jag precis näsan över vattnet ganska ofta men den är över. För jag vill så mycket det är så roligt och det gör mig bättre än på länge länge.

Och jag bor i en tvåa på springavstånd från skolan med min kille och jag klarar det. Klarar att vara vuxen. Klarar mig själv. Och det är fint det är bra och när jag ska vakna på morgonen vill jag aldrig gå upp ur sängen för han håller ju om mig.



Så kommer helgen och jag kraschar. Alla helger jag ska vila ut kraschlandar jag i en hög och det är väl ändå rätt ok. Alla helger jag ska plugga kraschlandar jag i en hög och precis inget blir gjort. För kraften finns inte i mig. Den är slut. Och alla går på fester och jag går med men jag orkar inte. Och jag vet det är ett litet problem men jag vill så gärna. Jag vill verkligen så himla gärna orka som andra gör.

- - -

Jag tar upp den här bloggen igen.

För jag måste kunna skriva om sjukdomen.
Om smärtan.
Jag måste få klaga.

För visst säger jag till andra ibland (och ganska ofta) att jag är sjuk.
Men jag är alltid modig. Säger alltid att man inte kan tycka synd om sig själv varje dag. Säger att mitt liv är bra att det här med sjukdomen bara är det jag måste bära, alla bär ju på något.

Och jag pratar aldrig om att inte kunna andas när man sträcker på sig. För bröstryggen gör så ont. Jag pratar aldrig om att ligga på det hårda golvet för att bröstryggen ska göra mindre ont. Men ändå nästan gråta av smärta och samtidigt inte veta om man kommer kunna sätta sig upp för resten av ryggen är så stel och pojkvännen är inte hemma och kan därför inte hjälpa mig upp.
Det är ångest. Och det är ångest när läkaren säger: Du kommer nog inte bli bättre än såhär. Du får lära dig leva med smärtan och det äter mig.

Därför återstartar jag bloggen. För jag behöver ett ställe där jag är anonym och kan prata, skriva, om allt det där. Om sjukdomen, om ångesten, om gråten. Och vill ni kan ni lyssna.

39

Jag har haft en fin helg.
Igår grät jag i och för sig alldeles för mycket för att F var sen och jag kände mig övergiven. Men F kom och han tröstade och lagade tacos och jag satt i knät på honom länge länge. Sen låg vi nära nära och hånglade och pratadepussades och hade det fint. Sen läste vi lite brevid varandra i en oerhört varm säng innan vi somnade nära nära igen.
Idag har jag skrivit lite skolarbete, sen tagit det mest lugnt och läst sagan om de två tornen och ritat lite mönster och bakat paj. Det känns ändå rätt fint.

38

Är hemma och spyr nästan för igår tog jag medicin, och kanske är det något mer för jag har feber också.

Och jag tänker på alla år som försvann. Försvann i ensamhet. Alla åren då jag var både osynlig och alldeles för synlig. Alla åren då det inte gick att gömma sig för andras blickar, inte från hånskratten. Åren då jag var så ensam att jag nästan blev genomskinlig. Och jag drömde om att någon av de coola killarna skulle bli kär i mig och då skulle jag bli värdefull och cool och allt skulle vara som i en amerikansk high-school-film. Och varje liten vänlighet gjorde att jag trodde att den där personen var min vän, men rasade det när personen i fråga stod bakom dem som hånade och jag trodde snart att alla i hela världen hatade mig. Jag ville försvinna och samtidigt ville jag bara bli sedd som den jag var, som någon värd någonting.

Ibland kommer den känslan tillbaka. Känslan av att det är ingen ser, ingen vill vara din vän, men alla skrattar åt dig nu. Och jag blir genomskinlig igen, för man är nog inte värd något om man aldrig hade en bästis i mellanstadiet, eller det är i varje fall så det känns. Och jag lyssnar på håkan för att bli synlig igen.

---

I förrgår kom ett förslag från en valberedning, jag hade kandiderat och jag blev föreslagen och jag läste motiveringen och jag blev glad för alla fina saker som stod där om mig. Om att de upplevde mig som en seriös och karismatisk person med social kompetens. Men jag kan inte riktigt acceptera det heller, för jag förväntar mig att alla ska se den lilla rädda mobbade flickan. För jag förväntar mig att jag är genomskinlig. Och det stämmer inte längre men det är svårt att klara omställningen.

37

Älskling. Jag orkar inte när du inte tänker efter. När du inte funderar på dina besluts konsekvenser för mig. Älskling. Jag orkar inte när du inte tar hand om mig. Älskling. Jag orkar inte vara den som pekar på konsekvenser hela tiden. Älskling, jag orkar inte, men jag älskar dig.

36

Det har nästan gått tre månader sen jag fick min nya medicin. Cellgiftet som fått mig att må illa på morgonen. Som har fått mig att äta ännu mindre. Och det borde hjälpt nu.

Men vad jag vet är det enda som än så länge hjälpt att jag varit i solen i en vecka. För jag är lite piggare nu. 3 dagar efter jag kom hem och det är skönt.

Men det är fortfarande svullet runt fotlederna, det gör ont ont ont i kroppen och jag vill inte mer nu. Vill orka mitt engagemang, inte vara en trött gråtklump. Vill inte ha en mentor som tycker jag satsar för mycket på min fritid för att jag är ständigt trött och blek och illamående i skolan. Trots att jag har mvg i alla ämnen utom gymnastik. Trots att jag inte behöver bra betyg i de kurser som är kvar. Som tycker det är fel att jag prioriterar roligt framför skolan trots att jag fortfarandefortfarande presterar i tröttheten. Åh jag hatar det. Hatar det. Och hatar framförallt blekheten, tröttheten som syns utanpå så att folk säger men sov mer då, men den tröttheten sovs inte bort. Jag vill inte.

35 (om det finaste jag vet)

F, mitt finaste, mitt hjärta, är lång borta, många mil från här och åker längd.
F, som var med i förrgår på bröllopet och serverade, skickar ett sms ill mig igårkväll, ett av de finaste jag fått för:
"Åh... minns du vad j & j (de som gifte sig, min kommentar) sjöng igår? A, home, home is where ever i'm with you eller så. Väldigt fint. Jag älskar dig mäktigt mycket" Och jag smälter såklart.


Jag smälter mer och mer varje dag. Som is på en varm platta. Jag är så himla kär efter nästan ett och ett halvt år, 2011 är tredje året vi pussar på varandra och jag gillar det så himla mycket. Jag trodde inte det gick att känna såhär.

Igår skrev jag att jag inte vill gifta mig 2011, men jag vet vad jag skulle vilja göra. Jag skulle vilja förlova mig. För jag tror verkligen på oss, tror på att bli gamla tillsammans. Jag tror F också tror, för han säger saker som att han vill bo med mig, vilka söta barn vi kommer få och ibland så utbrister han att "Du kommer bli en himla söt tant". Då känner jag att jag vill alltid vara med honom. Och jag vet knappt om man får man drömma om sånt när man bara är knappt myndig. Men jag drömmer. Drömmer om fler ljusa dagar. Och har jag tur i höst så flyttar vi tillsammans för jag börjar plugga på samma skola som honom och det är ibland det finaste jag kan tänka mig.

34

Ett nytt år. Ett 2011. Ett 2011 som måste bli bättre än 2010.

För där 2010 gjorde så himla kroppsont och var så trött, så mörkt. Fint var det ibland, visst, framförallt min pojk och vara i köpenhamn med  honom och läger och dem där ljusa dagarna, men mest var 2010 ångest. Beslutsångest, prestationsångest, inte-orka-ångest, vara-sjuk-ångest, valresultatsångest och så vidare.

Där ska 2011 bli ta studenten den 1:a juni och resa till solen (om två veckor) och världsscoutjamboree, och sen efter sommaren högskoleutbildning  och inte bo hemma och klara sig själv äntligen och roliga politiska uppdrag, och dansa så mycket jag kan.

Jag hoppas verkligen 2011 kommer innebära allt det där.

Men mest önskar jag mig att bli lite friskare.

(Igår serverade jag på bröllop och det var så himla fint och de var så himla lyckliga och det var fint att få vara med och hjälpa till att göra deras dag. Och innan alla gick hem spelade brudparet Home för alla gäster och all personal som tack för att vi varit med. Precis som den låten kändes hela bröllopet. Och jag vill också ha ett bröllop som känns så fint, kanske inte 2011 men kanske säg 2014.)

33

Tar medicin för första gången på länge länge för jag har haft urinvägsinfektion och ätit en massa penicillin och så.
Och för första gången någonsin har jag längtat efter cellgiftet.
För jag vill inte vakna mitt i natten med ont i natten längre.
Vill inte ha köpt skidor för att sen ha för ont i fotlederna för att åka på dem.
Vill inte gå runt med ständigt spända axlar för det gör ont i kroppen.
Då är cellgiftsillamåendet bättre.

32

Det känns som en bulldozer har kört över mig. Frågan är: Var det värt det?
Och jag tror ändå det för igår var himla fint.

31

Jag är ute och träffar en fin tjej genom en vän och en kille sätter sig och pratar med oss och det är fint men man ser att han är intresserad av oss. Om inte båda en av oss.

Och så länge jag kan drar jag ut på att nämna att jag har pojkvän för trots all uppmärksamhet jag får av honom så vill jag ändå ha den där uppmärksamheten. Den gör gott.

Men jag skäms ändå för det där, för den där delen av mig som är överlycklig för att få tacka nej till att bli bjuden på alkohol: "för att jag äter mediciner". Jag hatar mig själv för att jag njuter så av det.

Och så får den där killen reda på att jag har pojkvän och han säger: "Den killen måste vara lycklig". Och jag blir glad för det. Men jag tänker att det nog mer är jag som är lycklig för att jag har honom för min pojke är så fin. (och min pojke verkar glad)

30

här.
Det är det som gör mig så svinigt orolig för min framtid. Att vi har en idiotregering som tror att alla kan jobba och en handläggare utifrån diagnos kan se vad som är fel på en patient, hur mycket arbetsnedsättning denna har. När ska man förstå att människor med samma diagnos inte är lika sjuka, inte fungerar likadant. När? Hur ska jag någonsin bli sjukskriven oavsett hur sjuk jag är, för jag ser ju glad och pigg ut oftast ändå och det är en fasad, en fasad men jag upprätthåller den och jag måste lära mig rasera den om jag någonsin ska få vara sjuk när jag är det.

FAN

29

Snart jul och fast jag skulle vara frisk, fixa, städa, vara glad och så vidare, fast det där var planen har jag feber och är så trött så urblåst och det var ju inte meningen.

28

Och jag sitter på bussen. Kollar facebook på ren rutin på mobilen. För jag gör alltid det.

Och så ser jag det som gör så ont i mig just nu. En klasskamrat som driver med att jag är ständigt sjuk, och vad han ser som ständiga undanflykter och andra hänger på i kommentarerna. Och det gör mig så ledsen. För även om jag vet att de tycker det är orättvist, även om jag vet att dem oftast ser mig när jag mår ok (inte när jag barabara skriker av smärta) så känns det som de här människorna borde veta bättre. Vi har gått i samma klass i snart 3 år ju.

Och jag hatar mig själv för jag känner mig som en lat person. Hatar känslan av otillräcklighet, den som gnager i mig just nu. För jag räcker inte till. Jag missar alldeles för mycket i skolan och jag vill ju bara vara duktig.

(just nu behöver jag uppmuntran och läser ni och känner något vill jag gärna veta, för jag gråter nästan och det skulle vara skönt)