Jag är ute och träffar en fin tjej genom en vän och en kille sätter sig och pratar med oss och det är fint men man ser att han är intresserad av oss. Om inte båda en av oss.
Och så länge jag kan drar jag ut på att nämna att jag har pojkvän för trots all uppmärksamhet jag får av honom så vill jag ändå ha den där uppmärksamheten. Den gör gott.
Men jag skäms ändå för det där, för den där delen av mig som är överlycklig för att få tacka nej till att bli bjuden på alkohol: "för att jag äter mediciner". Jag hatar mig själv för att jag njuter så av det.
Och så får den där killen reda på att jag har pojkvän och han säger: "Den killen måste vara lycklig". Och jag blir glad för det. Men jag tänker att det nog mer är jag som är lycklig för att jag har honom för min pojke är så fin. (och min pojke verkar glad)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar