24

Lika många inlägg på bloggen idag som det är dagar fram till julafton och jag har sjukt mycket att göra.

Prov och luciaträningar och möten. Handla julklappar, fast kanske borde man inte göra det, kanske borde man ge upplevelser istället, för klimatets skull. Baka julgodis och jag vill hinna mysa också.

Och igår natt när jag kom hem hade han köpt ostkaka i portionsförpackning för han vet att jag tycker om det och jag satt på sängkanten och åt och log åt att han kom ihåg det åt mig. Sen låg vi alldeles för länge nära nära och pratade och kunde inte sluta och vi vände oss från varandra flera gånger och sa: Nu sover vi. men vi somnade inte för vi behövde prata. Och jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men det var inte viktigt. Det viktiga var att vi låg där och det var varmt och fint och vi skrattade och hans hud var mjuk och han höll mig hårt när jag hostade. Och jag tänkte, när det är såhär varmt och ljust bredvid den man älskar kan man nog leva igenom en kall och mörk vinter. Man kan nog det.
Man överlever nog.

Med den kärleken, den värmen klarar jag nog allt. I varje fall väldigt väldigt mycket. Det måste gå. Det måste fungera. För annars kommer det aldrig fungera.

För jag känner mig älskad som aldrig förr, jag älskar som aldrig förr och vi är löjliga och kallar varandra söta smeknamn och skriver löjliga lappar men det känns ok. Det känns inte löjligt för allt det där klyshiga är sant och jag älskar honom, vill alltid älska honom.