43

Återgår till att räkna. Inläggen får en viss rytm då.

Jag är illamående idag. Bränd av solen, cellgiftstrött, uttröttad av för lite sömn för länge. Men ändå, trots detta finns glädjen. Glädjen i att vara kär, den glädjen som är fnissig och bubblig när man ser honom men som blir vemodig när man är ifrån varandra.

Det var länge sedan jag skrev. Alltså inte skrev som att få ner ord på papper. Utan skrev som i att fånga känslorna på papper eller i ettor och nollor. Mitt språk känns torftigt, trött, tekniskt. Vanan att skriva vetenskapligt finns där men när det gäller att fånga sinnesstämningar är jag valhänt och fumlig. Men jag tror det kommer. Jag gillar det här, att reflektera att försöka fånga utan att värdera, det ger klarhet och kanske även ett viss svårmod i att när man fångat känslan så förstår man helt och fullt djupet av den. Annars är det lätt att det blir ytligt och glansigt som presentpapper med snöre. Det är lättare att vara glad i glansig, ytlig värld men det är svårare att leva. Lite svårmod kanske är smällen man får ta för att försöka förstå och fånga. Det som är så viktigt.

Men idag dominerar glädjen. Jag har vänner nu. Inte bara honom, men jag har honom också. Det är länge sedan jag kände mig så trygg och just därför ska jag rycka upp mig, slitas ur mitt sammanhang och flytta utomlands i höst. Jag blir aldrig något annat än rastlös. Även i glädjen kan jag inte vara stilla.