12

Är hemma från skolan och hej jag känner mig lat.
Känns som alla tänker det om mig.
Trots att jag mest spytt och sovit och haft feber så jag inte fattat vad som händer på Supernanny (jag satt och tittade och undrade, varför springer det barn där, varför skriker dem, varför blev allt bra). Och egentligen vet jag att det inte går att vara i skolan när man är spysjuk. Men samtidigt känns det som jag borde. Framförallt idag, för jag har ju bara feber och ont. Idag spyr jag inte och jag har ju faktiskt på 4 timmar lyckats skrapa ihop en halv sida text till idrottsarbetet så jag kan ju tänka. Eller?

Och jag tänker, ber eller något; Gud hjälp mig att se att det här inte är normalt, att det inte är det här alla kämpar med och att det därför är ok att försöka bli frisk. Hjälp mig förstå att jag är bra. At det räcker att fösöka så mycket man kan.

För jag vill verkligen räcka till. Jag vill att det ska vara nog att försöka och sedan när det inte går vila så man kan försöka igen. Jag hoppas verkligen det.